— 128 —
�
ning, om ej blotta stridslystnadens, Thorild störde det vänliga föjhållandet genom en i sista häftet af ""Kritik öfver Kritiker * införd anspelning på skåde- spelet Oden, hvilken han dock sökte mildra genom förklaring i ett enskildt bref. *)
Thorild : Mycken ära för en republikan, men alltid den-
samme/'
- ) Dess innehåll var följande: "S. T. Det lilla anfall jag vå-
gat, är endast litterärt och bör ej tagas för mer än det är. Deremot är en parodi, en nidvisa, sådan som * * s (Kellgrens) fordom (och ännu när han behagar), en akt af fiendskap och arghet, som är långt under det sanna och sköna, och dess kritik, som är vild och dum i all sin qvickhet, och som ej annat kan än reta harm och hämnd. Låt oss ej falla ned i denna dråpliga packaktighetf utan så som de störste män i litteraturen tvistat, så som de störste generaler slagits, efter ärans och snillets lagar, sä låt oss ge ett rätt exempel i vår vitterhet. Endast för att införa denna sanna och höga frihet, som ler åt ett trälaktigt krus, vågade jag mitt anfall på eder, eder, som jag gör, har gjort och skall aldrig upphöra att göra den största ära bland våra snillen." Efter denna inbjudning till en ridderlig strid "efter ärans och snillets lagar,'* hade Leopold måhända någon rätt att förundra sig öfver att finna sin skrift benämnd "käringskrän" — "lögn, sinnesyrsla, vidunderlig dumhet," — att förf. hade "intet vett, ingen heder i sina skriftliga försäkringar," — att han skulle få '*hela nationens förakt," — var "en rasvill käring" — "en tölp, en fåne" — "det gemenas geni" — "ett våp, en smädeluntmakare" — "vitter fanfaron" — och "en fran- sysk dank i en svensk hornlykta." — Det lilla sidohug-' get åt Leopold i "Kritik Öfver Kritiker" var deremot gan- ska obetydligt och skedde i anledning af den stränghet,
