— 133 — baada tillfällen kaanat mSarka. Natur — eller allt li^ad i skdnfaot och poesi är natursanninff, naiurUf, nattcrmakt -^ var för Tborild det högsta. Han dreF denna naturalism för långt; deri ^og Leopold ej miste. Felet hos denne var blott, att hans eget leonstbegrepp låg nog mycket på ytan/**) Kellgren genmålte icke de två sista häftena af Kritik öfver Kritiker."**) Redan angripen af � �
- ) Siare och Skalder, 5 del. s. 61.
•*) I Stpckholms-Fosten 1792, n. 56, den 7 mars, förekommer blott en kort anmälan af innehållet, utan granskning, hvil- ken åtgärd han afsäger sig med följande ord^ "Vi undan- dragé oss att döm ma öfver en skrift, h vilken är direkte stäld emot oss och dessutom af den natur, att den sna- rare tyckes trllhöra en kämnersrätts pröfning. Det vare dock langt ifrån oss att yrka vår rätt till lagens skydd, då vi äge en högre: den att tyst förakta." — Vid redogörelsen för de senare häftena af "Kritik öfver Kritiker** yttras i Siare och Skalder: "Meliertid blef man å motsatta sidan ej stum, och ingen kan undra att nu derifrån svarades med bister fortörnelse. Första genmalet på Thorilds bok var en mot dess begge senare häften riktad recension i Stockholms-Posten (1792, n. 56, den 7 mars). Fortsatt i flera numror, afbröts den utan afslutning, ty i detsamma framstod en med friska krafter uppträdande bundsforvandt — Leopold." (V: 19.) Detta mätte vara en forvexling af uppsatser. Den ifrågavarande anmälan upptager knappt tvk sidor, ooh är dermed afslutad. Deremot begynner nå- gra dagar senare (den 12 mars) en recension af Leo- polds motkritik, som fortsattes i flera numror (den 13, 14, 15 och 26 mars). I allmänhet förhöil sig striden emellan Thoeild och Kell<sb2n (efter dennes s. k. "näpst-
