— 142 — Leopold svarade i hans ställe. *) Hvad som ad- lar dennes stora strider är, att han uppträder icke
denna rättrådighet, som jag i min själ älskar." Han pri- sar till och med Rosensteins noter till Kellgrens poenr, och talar om "den man � som skref de exceUentå frågorna . pro senm communi,'* tilläggande: "denna raoig af förstånd och hjerta, den enda jag erkänner, är det jag vördar." (Vid forenämnda beröm anmärker Atterbom: "Här upp- träder republikanen i full hofdrägt." Siare och Skalder, 4 del. 8. 275, 2.77.) Nu åter säger Thorilp sig hos Ro- SENSTEIN ha funnit "meningar innehållande ett missför- stånd så ohördt, så förfarande, att jag verkligen, med allt mitt mod för sanningens triumf, känt en häpnad." Ingen läsare af denna skrift lärer hvarken förr eller sedan funnit något sådant. Reuterholm var vid denna tid Rqsen- STEIN särdeles gramse, men man bör ej förmoda, att detta å ena sidan och den mecenatiska huldheten å den andra verkat till anfallet* ') Då RosENSTEiN sänder till Leopold Thorilds kritik, beled- sagar han den med följande ord: "Jag är en otjenlig do- mare i egen sak, men alla som läst den, finna densamma ej allenast obillig, men nedrig. Mina ord hafva ej blifvit misstydda och vrängda, utan rent af den opponerade me- ningen mig påljugen. Att säga, det jag sagt, att våld vore ett medel till upplysning, och gillat samt etablerat detta medel, derför att jag sagt att det händer att nya sanningar åstadkomma . skakningar och framtränga genom våld; att säga, det jag velat infora ett erz-påfviskt tvång på tankar, derfÖr att jag sagt att det är orimligt påstå, det en NB. yttrad tanke aldrig kan vara ett brott, är verk- ligen något gement, och högst gement af den, som skref: gif oss friheten rent och ärligt, innan vi utkräfva den med våld och blod. Emellertid gif vas några bland ljusets fien- der, h vilka denna kritik faguar. Jag har dock tagit ett
