— 143 — till sitt eget försvar, men för upplysning, sanning och rätt, och för att hämnas förorättade vänner. *) fermt parti, att ej svara, öfvertygad att Thoriid deraf är mest förargad; ty, om jng ej bedrar mig, är hans egent- liga föremål att låta tala om sig och resa sig från den nallitet, hvartill Tit. reducerade honom. Förnuftigt folks indignation tröstar mig öfver det bifall några narrar kunna gifva honom." Leopold skrifver till Rossnstein angående Thorilds anfall: "Det är sant, att hans kritik ej skadar herr kansli- rådets bok, på längd välförståendess det är sant, att herr kanslirådet ej bör svara; men ej, att ju något slags svar borde följa, om det kunde göras med klokhet, styrka, vär- dighet, och framför allt komma fram på ett sätt, som ej visade tillställning. Jag råder ifrigt att detta ej försum- mas. Kanske misstar jag mig, men det synes mig ej all- tid nog med att förakta, — I fall Kellgren ej vill synas i denna sak, efter han redan varit deri invecklad, vill herr kanslirådet nyttja min svaga penna, så tillbjuder den sig med glädje, och äfven bönfaller att ej försmås. -— Ett skall jag blott i förväg anmärka: de vigtigaste begrepp förvillas af denne svärmare, som f — n lärt konsten att be- draga med sken af skarpsinnighet."
- ) Den Thorildska skriftens utgifvare, doktor L. M. Philip-
soN, uppträdde till densammas försvar. Atterbom finner den tillrättavisning, som denne erhöll af LiEOPOLD, nog skarp. Dervid bör dock anmärkas, att den förre, i sin tidning Patrioten, angripit den senare med svåra personliga föro- lämpningar. "Han beskyller Tit. (skrifver Bosenstein) " att vara utan heder; säger att Tit. har ett allmänt förakt, och har att tacka kunglig nåd för det han ej på längre afstånd, än Linköping, får inskicka sina smädelser." — Vi- dare om denna polemik, i den särskilda afhandlingen Om den estetiska betydelsen af lliorilds strid emot KeUgren och Leopold,
