— 145 — håHit del af häudelsen. Rosenstein, som vanligen såg allt med den vises lugn, blef så npprOrd, att han, troligtvis den enda gången i sin lefnad, upp- manade till en sträng tillrättavisning. . �n sådan följde i en sång, som beredde föremålet en beklag- lig odödlighet i våra vittra häfder. *) Leopold ') BosBNSTSiNS uppmaning lyder (efter underrättelse om Kell- 6BSN8 döende tillstånd): "Per Enebom har, med alla sina ömma och for oss ofattliga känslor, icke skonat honom från ovett på dödssängen. Ar det ej något likt åsnan, som sparkade lejonet? Han har tömt sin galla mot andra, lika förtjenta. Bör han slippa ouapst? Ett straff har han re- dan i den tänkande publikens indignation, men är det nog? Skall man oforsynt fä smäda och säga ncmsens?** — Leo- pold svarar: "Jaig har ej bebof att säga, huru mycket denna sorgliga nyhet (om Ivellgrens befarade frånfalle) grämt mig, och jag har känt, huru högt mitt hjerta älskar denne sällsynte man. Skulle jag usling öfverlefva honom, skall jag ock visa det. Per Enebom är en galning, men den ende galning kanhända, som har förstånd nog qvar, att vara kåkvärdigt gemen. Det är ej min egen oförrätt, som gar mig till sinnes. Alla, som känna mig, veta huru jag i den delen tänker; *men Jag lågar af harm of ver att han understått sig att ofreda en döende, hvars lefnad varit en ära för fäderneslandet, och hvars förtjenst knappt nå- •gonsin skall blifva uppnådd, visst aldrig öfverträffad. — En allvarsam vederläggning vore forlorad. Man måste dräpa med föraktets löje. Jag tror, att det torde finnas i det lilla stycke jag härjemte skickar. Det är alldeles en störtning af min indignation och, som Kellgren sagt för- träffligt om Bellmans visor, alldeles helgjuten. Den har ej kostat mig två minuter öfver den tid jag behöft att sätta Sv. Akad, EatidL 35 Del 10
