— 149 — Icke den Thoriiil belog du, som, khtrt i det atornrigA seklet Blickande in, stod fEam såsom en tidens profet^ Talte "förståndets rätt �** och, värd att. föra dess talan, Yiste sig värd att bli hörd både af konung och folk. Den belog da, som sjelf ref sönder,, drucken af högmod, Kransen, som Kellgren fast, skön, i hans fladdrande hår. Den bestred du, som ej det lofvade Pantheon byggde. Utan omkring sig, på trots, slungade stenen dertill; Den^ som med stegringar blott för ögonblickets beundran Spilde sin gångares kraft, spilde sitt namn och sitt mål.
•i *•
Den religiösa och politiska fördragsamheten i Sverige var, under den tid som följde Gustafs re- gering, långt ömtåligare än man i allmänhet sig föreställer, och sällskapet pro sensu communi, i hvars namn Kellgren, Leopold och Rosenstein förde det sunda förnuftets talan, hade ej så i otid varnat. Kellgben vågade icke offentligen tillkänna- gifva sig såsom författare till det beundrade skämt- qvädet Ljusets fiender. Han lemnade ej förrän nära sin död en vilkorlig tillåtelse att namngifvas, ojch detta endast på begäran af Leopold, som icke hel- ler dristade, utan särskildt tillstånd, i tryck yppa författaren till en dikt, som nästan hela Sverige kunde utantill. *) Åfvenså fann Leopold, då han
- ) I Kellgrens sista bref till Leopold skrifver han: "Till
frågan � huruvida jag kunde misstycka att offentligen näm- nas såsom auktor till Ljusets fiender, har jag svått att svara^ då jag ej känner anledningen som omtalas. Men i
