— 151 — gifvarne af Extra Posten insände sin Sång öfver Kellgrens död, synes han befara, att det emot d&-
Nu skrålar ock din milda gom Om gudlighet*' o. 8. v. Det bref, hvari skalden uttrycker sitt missnöje med för- ändringame i poemet, är så målande, att det må medde- las. Han skrifver till Bosenstein, från Linköping, den 5 februari 1795: "Om Lindblom sagt, att Leopold mår bra, så vill det tvifvelsutan säga så bra, som han beJiö/ver må. Han är en man, som alltid är nöjd med litet, när det angår andras välmåga. Jag är desperat, att ha gjort den visan. Bet är nog sagdt. Deri finnas sex eller sju förändrade ställen, det ena sämre än det andra. Ar det möjligt att man kan läsa utan jemmer denna rad: Hvi bör man foUcilsk varaf (Originalet hade: "Det är ej nog att vara dum. Man bör ock nådig vara"; men förmodligen ansågs sammanställningen af orden nådig och dum vågad.) Att fortiga det öfriga. Det är ej nog att bli utsatt for Per Eneboms ovett, men for de medel- måttigaste kännares medömkan. Det är for mycket Herr kanslirådet tiUåte min chagrin att utgjuta sig i förtroende, och utan att B. fir derom underrättelse, men han har va- rit alltför olycklig i sina förändringar, och man ser deraf den omätliga skilnaden att vara en sublim poet och korri- gera andras verser. Jag har ej uthärdat att läsa det tryckta exemplaret. Den milda gomen genomskar mig Öra och hjerta. Jag orkar ej tala derom vidare, och jag önskade att det olyckliga infallet aldrig komnfit mig i hufvudet. Je ne sais paa de quoi je me méle. Hvad jag vet är, att
