— 155 — Sverige, skola alltid med aktning nämnas Kell- gren, Leopold och Rosenstein; ingen har i högre att utarbeta ny bibelöfversättning och ny psalmbok, bort derfor röna ett ord till erkänsla, hvUket icke skedde.) Att OxsNSTJERNA misstyckt anfallet, synes af följande i ett bref till Leopold: "Arkebiskopens sortie emot mig har jag tyckt mig ej böra besvara. Han satte på en obetydlig mening en vigt, som jag ej påsyftade. Från första stund jag be- gynte detta arbete (äreminnet) ansåg jag mig som en sol- dat uppstäld på kritikens slagfält, liksom på publikens, och undrar blott att ej flera fiender anfallit mig, än detta obetydliga enfant perdu, som ej förtjent att mötas med vapen." Vid 1800 års riksdag voro tänkesätten föran- drade. Arkebiskop yon Troil, i spetsen för en deputation af presteståndet, uppvaktade då grefve Oxenstjxrna, för att tacka för hans äreminne öfver Gustaf III. "Det är", säger han, "för utomordentlige män ej ovanligt, att ilskan och afunden vid deras bortgång höja sin gadd, att såra den ära deras öfverträffande egenskaper, deras stora och lysande bedrifter tyckas för alla tider böra fasta vid deras namn. Det blef ock den oförliknelige Gustaf 111:8 lott. Huru många, huru konstiga tillställningar, att qväfva kär- lekens, vördnadens och erkänslans röst! Någon gång höjde sig en svag röst till den fallne hjeltens lof, men man såg med häpnad i allmänna skrifter tillmålen honom göras, och belackaren ofreda hans stoft. Eders Excel- lens framträdde oförskräckt med en manlig och segrande vältalighet" o. s. v. Oxekstjsrnas svar är värdiga, utan ringaste skymt af häntydning på det förflutna. Han väd- jar tiU efterverlden och slutar: "Om då, mer sträng än eder granskning, hon kanhända bestrider edert öfverseende med författaren, skall hon likväl stadfasta edert gillande af hans tånkesått, och om framtiden ej förnyar den lager eder hand nu ville räcka åt hans snille, skall åtminstone hans hjerta, försvaradt af edert vittnesbörd, behålla det
