1-
röst som höres. Men ve honom ifrån det ögon- blick han upphöjer den! X>jrt skall han kdpa ntt beröm, denne nye Herkules. Den åra, hvarmed han omklådes, år en föi^ftad rock, som brånner intill benen den olycklige som den bår. Det är når han icke mera kan höra det, som det skall sägas, att han förtjent ett annat öde. Mine her- rar, denna tid är nu inne för vår Kellgren. Jag säger vår, ty hans namn är nu en skatt, som till- hör fäderneslandet, det är en stark stråle af dess åra. Ä11& folkslag hafva hedrat sina läromästare i vett, eller deras stora talanger. Sverige, sägom snarare Lovisa, gaf en stod åt Dalin. Våra gran- nar, som gifvit oss efterdömen i mer än ett slag, gjorde åt Bölders skald *), på hans mull, en ära, som lika upphöjer poeten och nationen. Jåg vän- tar ätt se hvad nationen besluter åt Gustaf Vasas sångare, åt auktom af Christina, åt den sublime författaren af så många mästerstycken, aldrig öf- verträffiide, antingen i styrka eller behag; åt det mäktiga snillet ändtligen, som ^å många år hål- lit med en fast hand smakens och det sunda vettets fackla upptänd öfver nationen. Det för- sta han får, eller fått, af sina landsmäns erkän- sla, är förmodligen begrafning i kristen jord. Det är vackert, jag tillstår det ; men det sy-
- ) Ewald.
