— 159 — nes mig, som kunde ännu något litet i denna he* der tilläggas,*) Innan skildringen af Leopolds förhållande till Kellgren afslutas, må ett par drag tilläggas. Åf-
- ) Om KsLLGKSNs död skrifyer Bosknstein till Leopold den
21 april 1795: "Jag bar att berätU den bedröfligaste tid- ning for alla vitterbetens vänner. Kellgren är ef mer. Han dog i går kl U2 förmiddagen. Dödsfallet var vän- tadt, men ej så tidiga, förrän natten emelllan söndagen och måndagen, då Gabn började se tecken till nära slut. Han qväfdes af slem och var, som krafterna ej mer for- mådde upphosta. Dess död yar tranquil och dess mod Öf- veigaf honom icke. Mig har detta dödsfall gifvit ett djupt sår. Jag vet hvad intryck det gör på hr kongl. sekretera- rens ömma och känslofulla sinne. — Jag vet ej om jag skall i ett bref, som rörer Kellgrens död, nämna Per Ene- bom, men den mannen har en besynnerlig lycka. Samma dag som Kellgren dog fick han utösa ovett i Dagl. Alle- handa emot de första af Sveriges snillen. Det tyckes blifva dess befattning." — Börande Kellgrens begrafning skrif- ver BosENSTEiN i ett senare bref, bland annat: "Gyllen- borg gaf ett prof af sin naiva karakter vid begrafningen. Efter jordfästningen gick han fram, klappade kistan och gret. Vänner buro Kellgren till grafven, och bland dem Oxenstjema. Gahname och några andra hade låtit slå en medalj, som utdeltes åt de närvarande." — Leopold svarar: "Berättelsen om grefve Gyllenborg har tjust mig. Om jag va- rit närvarande, hade jag gråtit, som han, men jag hade ej vågat göra det öfriga. Det som varit löjligt hos en annan, var gudom- ligt hos Gyllenborg, och hade varit det hos ännu en til], som jag ej nämner. Att se auktorn till Skördame bära Kell- gren till grafven, och sångaren af Menmakans elände med tårar klappa på iians tillslutna kista, det är för min inbill- ning ett skönare skådespel än en kröning^fest."
