— 162 — Med allt detta bafva röster ej saknats, äom anklagat Leopold för afund emot Kellgren. Både namn och att försvara det. Så nedstämdt hans beröm var i det närmare umgänget, eller den enskilda brefvexlingen, så varmt, så ända till öfverdrift hedrande var det, då det kunde lemnas med ett slags offentlighet, som gagnade mig. Han gick dervid ända till oförsigtighet, han glömde min ringhet, min obetydlighet i det allmänna, och afmätte ej med en njugg klokhet sitt lof efter det nedsatta värde lyckan eDer tillfälliga betänkligheter medförde. Han smic- krade ej hemligen sin lärjunge, för att offentligen förneka honom. Derpå har han lemnat ett högtidligt bevis, som herr kongl. sekreterarens godhet behagat föreviga. Det var han- som kallade mig till sin efterträdare i Svenska Akademien, afskräckt hvarken af min litterära ringhet eller min borgerliga obetydlighet. Kellgrens önskan, respek- terad äfven efter hans död, tycktes vara akademiens enda försvar, som hon gladdes att äga och att åberopa. — Herr kongl. sekreteraren skall visserligen efter allt detta dock finna, att jag sagt för litet om Kellgren, och att jag, som aldrig glömmer att han ägde en öfverlägsen medtäflare, likväl haft goda skäl att finna hans förtjenst vida större än jag kunnat afskildra den. Aldrig har någons enskilda godhet mot mig varit mera oegennyttig. Han hade önskat mitt biträde i Stockholms-Posten, och det nekades honom, men utan minskning i hans godhet. Hans rättvisa gillade, att jag förblef trogen mina förbindelser emot Extra Posten och herr kongl. sekreteraren." I anledning af Leopolds svar på inträdestalet, yttrar Stenhammae: "Emottag mina vördsammaste tacksägelser för det ypperliga stycke, hvarraed herr kongL sekreteraren behagade fästa enda märkvärdigheten vid mitt inträde i Svenska Akademien. — Jag afdrager allt som i äetta vackra tal är sagdt till mitt enskilda beröm, ett beröm
