— 164 — mennisUorätt � voro minst sagdt liknöjda för lofoffer åt en af dessa lärors förkunnare hos oss; man tanke sig denna tystnad fortsatt till den tid, då nya vitterhetsläror och nya snillen gåfvo en an- nan riktning åt smaken och tänkesätten, och man torde medgifva att det var Leopold, som, icke utan våda af förföljelse, först upplyfte den ende medtäflare, af hvilken han kunde fördunklas, på den fotställning, hvarifrån den afundade strålar för efterverlden såsom den främste af sin tids skal- der. I detta hänseende gjorde Leopold förr Kjell- gren mer, än hvad denne gjort för Bellman. *)
- ) Ett par drag, som måla tidens politiska hat, i all dess
blindhet, böra här ej förbigås. Man kunde tycka, att alla Kellgrens vänner borde glädja sig åt den hyllning, som Leopold egnade den hädangångne. Så var likväl ej for- hållandet Oviljan emot Leopolds anti-jakobinska tänke- sätt var så stark, att en af Kellgrens snillrikaste beun- drare skref till Höijer i anledning af de minnes-offer, som man väntade vid skaldens graf: "Oxenstjema har lofvat att skrifva vers; Silfverstolpe både vers och prosa; Leo- pold vet förmodligen h — t, Rosenstein skrifver hans lef- veme. Allt detta bör bli godt." — Kärleken till Kell- gren var stor, men den till jakobinismen ännu större. Eojalisternas hat till de nya jakobinerna var lika oförson- ligt. Bland d^m räknades den s. k. Juntans ledare i Up- sala, Höijer. Man läser i ett bref till Leopold från den för sina infallen bekante Mårten Bunge följande: "Höijers död (1812) var en lycka för Upsala akademi. Han var en stor skurk. Om han nu ar i h — , som jag förmodar, lärer han snart få känna, att elden är ein Ding an sich
