— 166 — gjert, att ordet hör upplifvas; tj efter min tanke är den första rätta regeln vid upptagandet af gamla eller nya ord, att saken finnes/'*) Icke blott Kellqren och hans medbröder inom Akademien, ifven Thobild hade, före brytningen, sjelfmant ko^ rat honom, då han sade: svenska parnassen vill en konung, kallar den ende och högste." **)
- ) Brefvet är af den 6 mars 1789, således tre år innan Leo-
pold ingiek i striden till Ksllorbns foi^var, byadan tack- sa inhet9kän3lan ej ^er del i hyllningen. Hämma rsicöld tillkännagetr en annan åsigt af Kellgrens omdöme öfver Leopold och dennes ställning i vitterheten vid ifrågava- rande tid. Han säger: ^'Leopold hade, så länge Kellgren lefde, foga imsee^de ibland allmänheten. Kellgren Aäm- ner honom blott en enda gång, men på ett ganska tvety- digt sätt, och del berättas, att han i afseende på honom aldrig rätt ändrat sina först yttrade tankar." Svenska VU" 'terheteua ? uppl. a. 454.
- ) Hans Poetiska Majestät var den benämning, som akademi-
stema sins emellan brukade om Leopold. — Adlerbeth skrifver till Bosenstein (11 juni 1803): "Till det Poeti- ska Majestätet ber jag å ny o om min underdåniga hels- ning, och gratulerar på förhand till framgången af Virgi- nia, som jag af Stockholms-Posten ser skulle första gången uppforas den 4 juni. Det är vanligt att man hos majestä- ter står i ansökning, och att man får vänta på god reso- lution. Jag har hos honom en slik både ansökning och ett löfte. Det är en recension i Stockholms-Posten af 4 mina arbeten, hvilken han ock lofrat Lenngren. Funne du tillfälle att såaoro af dig sjelf påminna honom om nå- gorlunda snar verkställighet häraf, så gjorde du mig en vänskap. Du kunde säga, att fastän jag just icke i all- mänhet har mycken vanitet, har jag dock heh visst den.
