— 170 — dem närmaste slägtskap. Att denna vishetslara ver- kar sedligt förädlande, kan ej bestridas. Sådan blef jemvål inflytelsen af Leopolds skrift. Bland de många samtida, som vittnat derom, må anföras följande af en bland ée utmärktaste lärare, som. prydt UpsaLa universitet, den oförgätlige Cheisto- FE � Dahl: "Jag har läst Leopolds poesi; jag äl- skar i sådana ögonblick att lefva; men jag bar läst hans filosofi, och han har lärt mig att älska både lefva och — dö. Denna poptdär-JUosoJi om Gud ock odödlighet, — också jag har sökt mig i detta ämne något omkring; men aldrig ledde 05s någon tän- kare, som denne. Mig och många med mig pri- sar jag lycklige att hafva uppnått hans tid, och efterverlden att följa på den." Så betraktade en af den tidens ädlaste och upplystaste män Leo- polds vishetslära. En annan, icke mindre värdig domare — Ehrenheim — yttrar derom: "Jag är en bland dem som iäst och ofta komma att om- läsa Idéerna öfver Gud och odödlighet. Detta sköna stycke har gifvit mig den tillfredsstäUelse, som man vanligen känner vid det likvisst nog ovanliga till- fälle, då egna hemfödda tankar under en mästares hand träda i dagen, med glans och styrka af snil- let." Sjelf lemnade Leopold det bästa bevis på sin läras värde, då han, stödd på dess sanning, med den vises lugn och oförändradt sinne bar blind-
