— 173 — är det 'Yörst efterverlden som en gång, då sekt- andans hänförelse och den polemiska förbittrin* gen hunnit afsvalna* förmår fullständigt och med fullkomlig oväld afgöra frågan om dessa (den se-* nast förflutna tidens filosofiska) forskningars större eller mindre vetenskapliga värde, samt om deras mer eller mindre välgörande inflytelse på den när- varande tidens hela bildning." Likväl förebrådde den nyare filosofiens föriaktare hos oss Leopold, såsom ett statsbrott emot tankens majestät, att han tillkännagaf vissa tvifvelsmål om de nya läror- nas ofelbarhet, innan han antog dem såsom tros- artiklar. Men dessa missljud hafva förklingat, Leo- polds förtjenst såsom tänkare qvarstår, och hans ryktbaraste motståndare erkände slutligen sjelf, att Leopold äfven som filosof intog en "aktningsvärd och egendomlig höjdpunkt," ett "märkvärdigt rum"" emellan Jacobi och de Skottske filosoferna. *) Till äfventyrs hade kunnat tilläggas tankefrändskapen med den ryktbare CousiN, som ej mindre i de ty- ske filosofernas bedömmande än i fördomsfrihet och klarhet sammanstämmer med Leopold. Men efter- sinnar man hos denne den sällsynta föreningen af de mest olika själsegenskaper: metafysisk skarpsin- nighet och den lifligaste inbillningskraft, filosofens djupa begrundning och dikt-ingifvelsens djerfva upp-
- ) Siare och Skalder, 6 del. s. 2Ö0.
