— 174 ~ flygt, analytikerns köld och skaldeiis känslovärma; så ^kunde man fråga, i hvilken vitterhet man i högre grad finner motsvarighet till ett så mång- artadt och dock helgjutet, harmoniskt snille: "det skönas vän, men gunstling hos det sanna, Med diktens rosenkrans omkring den vises panna." Man har jemfört Leopold med Voltaire och PopE. Utan tvifvel äger hans diktkonst den när- måste förvandtskap med deras, och om hans håna infallit under ett lika stormfritt skifte, om han skrifvit på ett lika bekant språk, som deras, så hade dubbelstjernan af deras namn möjligtvis, i Europas ögon, förbytts till en trillingstjerna. Täf- lande med Voltaibe i snille och behag, stod han ojemförligt öfver honom i diktens sedliga värde, desto förtjenstfullare då man erinrar sig tidens fi- losofiska riktning; jemförlig med Pope i tankerike- dom, i skönmålning af det ädla och sanna, röjer Leopold icke sällan en varmare känsla. I egen- skaperna af djup och skarpsinnig tänkare torde in- gen af dem göra honom företrädet stridigt. Till de skrifter, som ägt inflytande på det allmänna tänkesättet, måste räknas Leopolds af- handlingar Om religionsfrihet, Om förnuftets frihet, Om yttrande rättens frihet, Om äldre och nyare vid- skepelse. Om straffmakt och strafflagar, m. fl., alla
