Sida:Svenska Akademiens handlingar 1796 35.djvu/180

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har inte korrekturlästs

— 176 — "Löjet är min första synd," skrifver han. Då våra fäder erforo tjusningen af detta löje, gafvo de det- samma namnet Leopoldiskt, som Fbanzék så skönt besjunger, när han ber den blinde siaren återväcka det. Le, säger han, le detta löje, "med hvilket du hofvet, Staden och landet förtjust, le Leopoldiskt ännu!** Men glädjens solsken föll sparsamt på Gustafs graf, och ännu sparsammare sedan. Man prisar de skalder, hvilka, främmande för den yttre verlden, äro allt vid sin lyra. Tryckt till ett lågande med- borgarhjerta, måste hon dock återljuda dess slag, om än lagern fuktas af tårar och blandas med tör- nen. Ett sådant hjerta slog hos Leopold. Tidens skick fordrade annat än lekar och löjen; han led deraf, mer än af en försvagad helsa, och skref till en vän: "Min rätta sjukdom heter Fruktlöst hat mot dårligheter, Fruktlöst nit för min nation."*)

  • ) Skaldebrefvet till domprosten Älf. Samlade Skrifter, 3

del. 8. 481. Det åberopade stället i skaldebrefvet lyder så: '*Klenast bland mitt lands poeter. Till talang och digestion, Står jag närmast Plutos thron; Men min rätta sjukdom heter Fruktlöst hat mot dåi'ligheter. Fruktlöst nit for min nation.