— 178 — Djupare � än måhända något skaldestycke denna tid, anslog dock den af en sokratisk lefnadsvishet genomandade Predikaren^ "det trognaste aftryck af skaldens egen sköna själ/' Få af hans samtida torde gifvits, som ej gömt såsom dyrbara klenoder dessa tänkespråk, sammanbundna af skaldmöns hän- der till ett band af diktens äkta perlor. Huru mäk- tig han var af att anslå den djupt lyriska känslan, vittna sångerna Vänskapen, Till fru WeUzin, m. fl. Senare konstdomare hafva frånkänt den reflek- terande dikten ett högre poetiskt värde. Thorild, af dem prisad, ställer dock äfven lärosängen högst. Den är, enligt hans åsigt, den ädlaste och högsta uppgift för snillet, sedan hjelte-äfventyrens och sa- gornas tid upphört. *) Man har hos Leopold klan- drat hvad man hos hans motståndare lemnat opå- taldt. Men hvar är gränsen för meddelandet af vishetsreglor och lärdomar i poetisk drägt? För
åhörde, huru han till sin förtrogne andelige vän Franzén, i ännu skönare och forherrligade ordalag, uttryckte menin- gen af detta skaldestycke och andan af följande verser derutur: Jag ser, vid lifvets gi*äns, i rymden af det höga, En lyckligare verld sig öppna för mitt öga, Och stoftets trötta gäst från smärtans låga bygd Sig lyfta, viss om lön, till vittnet af sin dygd.
- ) Jfr Attbeboms framställning af Thoeilds estetik, i Siare
och Skalder, 5 del. s. 357.
