— 179 — att icke tala om den tid, då poesien omfattade all mensklig vishet, då skalderna voro folkens lärare: huru många vishetsreglor bjudas icke af Hobatixts, 5om Tegnér kallar "diktens öfverhofpredikant"? Hu- ru mycken vetenskap ligger ej i Dante^s odödliga sång? Ar Goethe's Faust ej i grunden ett filoso- fiskt poem? Var icke Schiller en filosofiskt reflek- terande skald? An Wieland, Haller, Boileau, Voltaire, Pope, och oräkneliga andra? — Man har vidare tillagt Leopold en blind fördom emot son- nett-, canzon- och klangdikten, liksom emot den tyska litteraturen. Hvad den förra angår, så an- såg han, lika med många, vårt språk mindre läm- padt för dessa sydländska former. Herber tänkte nära detsamma om tyskan, *) och Jean Paul för- klarade, att det skulle vara det gladaste år i hans lefnad, då han sluppe se eller höra en sonnett. **)
) "Der weit verhallende WoUklang einer regelmässigen ita- lienischen öder spanischen Stanze, die schön verschlungene Harmonie eines vollkommenen Sormetts, Madrigals öder ei- ner vortreffliclien Ganzone, die abwecliselnde leichte Me- lodie einer schönen Camonette, Eodondilla öder Seguidilla, tönt so anmnthig, der Tanz ihrer Sylben ist so etherisch, dass ihn unsere deutsche Sprache, die ein ganz anderer Genius belebet, vielleicht auch nicht nachakmen sollte". Sämmäiche Werke, Kunst und Litteratur, YII Th. S. 292. ) "Wer jetzt gar nichts zu sägen hat, lasset in einem Sonnett tanzen und klingen, so wie kluge Wirthe, die saures Bier Äu verzapfen haben, tanzen und spielen lassen. Der Nahme
