— 204 — Några tjugu år senare skrifver han: "Jag hoppas, att Bror, ehuru blind, kan läsa i mitt hjerta och se, af hvilken innerlig vördnad, tacksamhet och kärlek det är uppfjldt emot en man, som, ehuru ända ifrån min barndom i mina ögon upphöjd ibland de namn, jag i skolan lärde beundra, dock senare beständigt och ännu i de sista åren stigit allt högre på mitt hjertas himmel, — blifvit allt större icke blott såsom min beundrans, utan som min känslas föremål/'*) Sedan Leopold, genom Franzén, erhållit tid- ning om den då i Åbo uppträdande Chor^i för- sta försök, begärte han genast få del deraf, och er- bjöd den unge skalden sin vänskap. Man bör slut, brukade han säga: "Jag har spart mitt omdöme, for att ej afbiyta läsningen, men se här i korthet min tanke." Loforden voro då vanligen yppiga och tadlet mildt, men begge motiverade, och en fcJrfattare med någon blygsam- het, som misstror de förra, såsom oförtjenta, och lyss till det senare � for att söka afhjelpa sitt styckes brister, hade en säkrare vägledning af Leopolds yttrande, än af må- hända någon annan granskares inom fäderneslandet. Den som höi-t Leopolds anmärkningar, när, i hans aftonkrets, något nytt skaldestycke lästes af Pranzén, Tegnér, Wal- LiN, LiNG, Stagnelius, Nicander, Vitalis, eller den så kallade nya skolan, — ty han lät vanligen sig föreläsas allt af någon betydenhet, — den som deröfver, säga vi, hört den gamles betraktelser, kunde ej gerna neka, att den af en del författare begabbade "goda smaken" dock ej var ett tomt ord. •) Se bilagan 9.
Sida:Svenska Akademiens handlingar 1796 35.djvu/208
Utseende