— 230 — öfriga gustavianska snillena, i den långa striden. "Nationens ypperste män," säger Tegnér, "i kän- sla af den orätt som skedde dem, drogo sig overt- samme tillbaka inom förskansningarne af sin gamla ära." Ännu väntade man, att snilleförstarnes gamle ordförare, den åldrige Agamemnon, skulle nedträda på kampplatsen, höja fanan och fatta det segervana svärdet. Anmaningar Ijödo från flera håll. Be- römde lärare vid den högskola, hvarifrån anfallen hufvudsakligen utgingo, besvuro honom att gifva ord och lösen till, hvad maij kallade, ett stort kors- tåg. *) De eldigaste väckelserop kommo dock från Tegnér. "Ännu," sjunger han, "Ännu har Norden män med ljus i tanken Och mod i barmen, och den gyllne lyran, Ej länt för dagen utur dårars hand. tt An lefver Skördens skald, en nordlig sommar Med evigt solsken på de höga bergen, Med friska blomdoft och med valdthom i. Annu går Selmas sångare bland oss Med lätta steg, som knappast röra jorden, ofta med mycken sakkunskap, skicklighet och en utmärkt stilistisk förmåga, hvarför också ej sällan segern tiller- kändes klassikernas försvarare, ehuru den nyare vitterheten med förkäi'lek omfattades af det uppväxande slägtet och följaktligen blef för en ti^ öfvervägande. Man benämnde det striden emellan fosforister och akademister, ehuru egent- ligen ingen akademist deltog väsentligt i sjelfva kampen. Se bilagan 17.
- ) Se bilagan 18.
