— ^32 ~ Anna, som förr, han vid din sida står, Den purpnrbältade, den gudabnma. Med evighetens ring kring sina hår. På skallran rasslar kogret, fällt af pilar. Det visa löjet leker kring hans mund. Men skarp, som solen, strålar ögats rund. Och harmfullt allvar på hans panna hvilar. Se, segram vredgas! Python-gaden lik. Han skrattar bittert änder trollets skrik, Och sparkar ner med hån i Lethes vatten Dess döda stoft, att vittra bort i natten.** Den gamle ägde dock för mycken erfarenhet af lifvet, för att ej känna, huru litet strid gagnar i konstens verld, emot att skapa det sköna. TEGNÉfi fann det snai*t sjelf, och erkän- ner, att
- Det skönas blomma växer icke opp
På polemikens ofruktbara grund". Leopold hade lefvat för humaniteten och kul- turen. Deras ättling urbaniteten kunde ej vara för honom främmande. En nyare tid har glömt både namnet och saken, eller rättare, med Roms fall blef den sanna urbaniteten *) landsflyktig på jorden. Den följdes af riddartidens courtoisie^ men ersattes icke af senare åldrars etikett och belefvenhet. Samma
- ) Man vet, att Romarne gåfvo af deras egen stad, den för-
nämsta i världen, — hvarför den blott betecknades med ordet urbs, — benämningen åt den dygd, som deiifrån hade sitt ursprung och förskönade den.
