Sida:Svenska Akademiens handlingar 1796 35.djvu/237

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har inte korrekturlästs

— 233 — känsla, som hos de gamle sammansmälte värdig- heten med behaget, som igenljöd från rostra, och vakade öfver det passande i det offentliga lifvet, höll snillet inom den strängaste skönhetslineas gräns; beherrskade tonen, jemväl i samqväm; lät Ofverallt det ädla genomskimra tanken; frånskilde allt slagg och bortblåste hvarje stoftkorn från bil- den eller från det ciselerade uttrycket. Afven der urbaniteten ej var en dygd, var den åtminstone dygdens form. Hos Leopold var den beggedera. Den sträckte sig icke ensamt till hans skrifter, men till hvarje hans ord, hans rörelser, hela hans väsen. Hans lynne, i motsats med de flestas, mil- drades med åren, och spridde den behagliga ver- kan af en lugn solnedgång efter en skiftesrik dag. Det var en skön själs strålbrytning: lågande för allt stort, ädelt och sannt; mildt belysande förvir- ringen; skonsam emot svagheten; gnistrande vid den anspråksfulla medelmåttan, men med lustel- dens, ej härjningens låga. Han spred omkring sig den döende urbanitetens sista strålar, och vid de- ras återsken, ännu i hans lefnads afton, kunde be- traktaren ej undgå att på den sjunkande dagens stjema lämpa skaldens egna ord:

    • Dcn sol, som nedergår, ännu sin skönhet har,

Och seglam, som från sjön sig inåt hamnen drar, Med sakta vaggad fart och sammandragna segel, Behagar än vår syn och håller skådahi qvar". —