— 238 — Ingen svensk skald har skönare fulländat sin bana; ingen af våra tänkare har lemnat, under pröfvande öden/ ett vackrare efterdöme af sin vishetsläras profhaltighet. Ännu, när tanken återföres till hans sista lefnadsskifte, kan man ej utan rörelse och beundran minnas den själsstorhet, som utan kla- gan, utan vemod, nästan leende och upprätt bar denna tyngd af missöden och lidande. Vid hans sida satt ännu denna fordom så sköna och snill- rika ledsagarinna genom lifvet, liksom död utan att hafva lemnat det jordiska; för honom sjelf var den yttre verlden försvunnen; för att läsa, måste han af en vän låna ögats ljus; för att skrifva, nödgades han anlita en främmande hand; dessa nödfallsbiträden voro ej ens tillstädes när helst de sin lefiiad en egendomlig och aktningsvärd höjdpunkt, på hvilken han intager ett utmärkt rum emellan Jacobi, som står öfver honom, och Skottarne Reid, Beattie, Oswald, som stå under honom. Med få ord: hans ära hvilar på tillräckligt varaktig grundval, om än den segerkrans, att hafva öfvervunnit Thorild, måste honom frånkännas. På sitt ställe skall fullständigare bli synligt, huruvida jag' vill och förmår uppskatta denne i sitt slag store mans värde." Döden hindrade, såsom bekant är, den ädla föresat- sens uppfyllande. De anförda orden äro dock .redan en borgen for en fullständig rättvisa, hvari endast ett undan- tag synes gjordt för striden mot Thorild. Då denna epi- sod af den gustavianska vitterhetens torneringstider kom- mer att, enligt hvad ofvan är antydt, blifva föremål för en särskild belysning, må ett slut-omdöme deröfver tills vi- dare uppskjutas.
