Den här sidan har korrekturlästs
— 239 —
önskades; en vacklande helsa följde honom alltigenom. Och likväl skymde intet moln hans panna; samma vänliga anlets-uttryck mötte hvarje inträdande. Hvarför? Han hade vant sig att anse detta lif såsom blott "en vagga för själen," och hennes lidanden som "små barnkrämpor," hvilka lätt glömmas när evighetens morgon begynner tindra.[1]
- ↑ Bland Leopolds skönaste bref är ett till hans ungdomsvän, kontraktsprosten doktor Nordevall i Varberg (af den 22 juli 1825), hvari han beskrifver sina känslor när han blef blind, och huru han, sedan denna olycka inträffat, hvilken han under åratal med ångest och bäfvan emotsett, på en gång återfick hela sitt lugn, och icke ens fann något sorgligt i sitt tillstånd. Han slutar brefvet med följande blick på sin förestående förvandling: "Puppan ligger qvar, ett litet otäckt likskråf, sedan fjäriln på färgrika vingar tagit sin uppflygt derur. Det synes som försynen velat, att stoftvarelsens högsta förnedring och andens herrlighet skulle omedelbarligen omskifta och likasom vidröra hvarandra. — Vi äro begge två gamle män, färdige att anträda resan till det stora, långväga målet, och oss anstår väl att tala med hvarandra derom. Förmodligen blir det först vid detta mål som vi, efter så lång skilsmessa, skola återfinna hvarandra, och vi skola då, som jag hoppas, bättre än här blifva i stånd att jemföra våra små menskliga begrepp och föreställningar med den stora, eviga vishetsplanen. Farväl, min älskade Nordevall! Tro, att du bland manliga vänner alltid blir för mig den käraste." — Nordevall svarade (den 24 augusti 1825), och slutar: "Detta bref blir förmodligen det sista som min gamla, men ännu icke darrande hand får teckna till dig, min af hjertat älskade vän. Jag får således säga dig — icke ett evigt, men ett ömt jordiskt farväl. Vi råkas
