död anlade Svenska Akademien sorg; dess medlemmar buro hans stoft till det sista hvilorummet, der invigningsorden uttaltes af Franzén. Öfver grafven ljöd Cherubini's Requiem, utfördt af de yppersta från det sånggudinnornas tempel, som Gustaf stiftat och Leopold prydt med oförgängliga snilleverk. Hans adeliga sköldemärke, som ingen arfving öfvertog, krossades af den hädangångnes och vitterhetens ridderlige vän Skjöldebband; Tegnér sände till den förevigade skaldekonstens sista helsning i en odödlig minnessång, och det samfund, som sörjde sin och svenska parnassens Nestor, lät genom en, med hans bröstbild af Sergel prydd, minnesvård utmärka det rum, der han hvilar. Det varaktigaste minne har han dock sjelf rest i sina skrifter, om hvilka Frithiofsskalden säger:
"Hvad rent och ädelt svenska sången ärfver
Af bild, som pröfvarns stränga granskning tål,
Och känslor, fina som en ängels nerver,
Och tankar, blixtrande som slipadt stål,
Det är af honom, och, till konstens ära,
Vi något lärt deraf, men mer vi ha att lära."
den sista voro samma vänner hos honom samlade, som plägade utgöra hans aftonkrets. Förf. af dessa rader föreläste, bland annat, ett skaldestycke, som den gamle med lifligt deltagande åhörde. Det var verserna vid fru Franzéns graf.
