— 260 — Det hade varit en omvSg att först skicka drömmen till Nestor, och så Nestor till Agamemnon/' Om åttonde sången heter det: Målningen af mörkrets och hafvets farligheter har sina träffande drag � men i öfrigt år interesset svagt." — Den ni- onde sången ger anledning till flera anmärkningar. Den episka skaldekonsten," säger granskaren, "har ett slags urgammal häfd på himmel och helvete. Man har alltsedan Homeri tid ansett detta under- bara såsom en konstitutiv del af epopén." — Men vår poet "placerar afgrunden hvarken i jordens in- elfvor, vid medelpunkten af dess sköte, som Ho- merus och Virgilius (och efter dem Dante), eller skapar han enkom en ny glob derför, som Voltaire och andre. Det ställe, der de aflidnas brottsliga själar straffas för sina laster och brott, detta för- skräckelsens hemvist är — hvad? — jordklotet, detsamma jordklotet, hvilket de under sin lefnad bebott och befläckat. Det Platonska begreppet om själens natur, som man så många resor gillat och förkastat; som man en dag väl torde gilla på nytt igen, och som man läser nästan med poetens egna ord i första boken af Ciceros Qusest. Tusc, tyckes hafva lånat honom denna fiktion. — Högmodet fängslas inom fädernas tomma grifter; Spinoza är blott dömd till det lindriga straffet att läsa sina egna verk, o. s. v. Dessa hämndens offer uppslu- kas dock ändtligen af den eviga natten, sedan straf- fet uppnått höjden af deras brott; "Men denna usla tröst åt kungars skuggor nekas, Den sanning de förtryckt kan ej till nåd bevekas." —
