— 279 — ter kom också en fortsättning, men af Leopold, som härmar föregångarens något tröga och tunga verser på det mest löjeväckande sätt, naturligtvis öfverdrifvande hans svagheter, för att fästa derpå större uppmärksamhet. Såsom prof på Leopolds förmåga att antaga olika ton^ må denna lilla harm- ning meddelas. Regnér hade slutat med anförande af Achilles' tal, hvarpå Leopold låter Agamemnon genmäla i följande ordalag : "Häruppå svarade kiing Agamemnon så: Achill, fast käck och stark, da dock ej fresta må Att spela några knep. Dig må da ej inbilla Dig skola få din lott: mig skola sitta stilla Med tomma händerna. — Likväl, som da befallt, Jag flickan släppa vill, men gör en snar anstalt Att jag i stället af de högsinta Achiver Må få ett annat pris, som thesso värdigt blifver. Lägg öfver detta rätt. Ty om jag det ej får. Att från dig taga ditt jag strax på stunden går, Eir vänder jag mig ock till Ajax och Ulysses; Af den, jag kommer till, för visso jag ej kysses. Men vi få sedan tid att sluta detta af. Nu skjut det svarta skepp uti det blanka haf, Sätt roddare deri, som kunna ro med åror, Sätt så en hekatomb af hundra stycken fåror. Sätt Chryses äfven dit, med vackra kindbenen. Och någon rådsperson, sam blir anföraren, Ajax, Idomené, Ulysses, eller äfven Dig, skräcklige Achill, som hotat mig med näfven. Att, se'n vårt offer vi åt Långskotts-guden gjort, Han blidare må bli mot oss på denna ort. — Häruppå svarade Achilles ganska bister (Han från sin thron sprang upp, ur ögat flögo gnister): ' Diä oförskämde, du, du harehjerta, du.
