— 282 — del ej finna något sådant, utan kallar den i bref- vet till Leopold *'blott ett något högspändt bodi- nage,'" hvaremot han anser Kellgrens N^tt försök till arimmad vers (infördt i hans arbeten) vara "en nidvisa, en akt af fiendskap och arghet/* Han fann ej heller någon motsägelse i att utströ sådana oti- digheter � som Straffsången innehåller, och det hög- sta smicker, nästan samtidigt, till samma person, och förundrade sig blott, huru man kunde, såsom Kellgren, tveka något att emottaga lagern från samma hand, af hfilken man nyss blifvit nedsmut- sad. På Leopolds fråga, "huru Kellgren emottog dedikationen?" — svarar Thorild: "Som en liten fin och rar Vestgöte, med kallt hjerta och oänd- ligt litet begrepp. Han lemnade efter tre dagar tillbaka en liten petitesse, under hans egen peti- tesse; något som jag kallade en två-örs-höghet. Han tar allt för en stark afiektation. Hjerta är honom obegripligt, liksom ett rätt godt förstånd.'** — Att Kellgren skulle sakna hjerta och förstånd, emedan han med måttlig förtjusning emottog en tillegnan af Straffsångens författare, torde ensamt denne kunna påstå. Sjelfva den omständighet, att ingen boktryckare i Stockholm ville lemna sin press till oflFentliggörande af en skrift, som begyn- ner med "Hut, vitterhetens racka, hut!" och hvars dubbeltitel var "Henriks kåkstrykning" (hvarför man, för utgifvandet, nödgades uppsöka en bok- tryckare utom hufvudstaden, i Strengnås), synes kunnat ingifva författaren den misstanke, att den innebar litet mer än ett "något högspändt badi-
Sida:Svenska Akademiens handlingar 1796 35.djvu/286
Utseende