— 284 — var honom icke nog, han yille beundras af en knä- böjande. Några utdrag ur hans af Atterbom (i Siare och Skalder^ 5 delen) meddelta bref gifva nogsamt begrepp derom. Han yttrar t. ex. till en af sina beundrare, hof-auditaren Edman, om wn skrift Rätty eller alla samhällens eviga lag: "Jag måste säga er, att denna skrift blir alldeles gudo .... eller alldeles en ny verld. af idéer. (sid. 116.) '"Allt det som jag ;m på en tid skickat er, är —^ rent ut sagdt — sådant, som mitt ringa förstånd kallar gudomligt. (117.) "Ni kan icke inbilla er, hvad jag är i för en hög inbillning om denna bo- ken". (119.) — I uppsatsen Min karakter säger han: "Jag hade i lifvet blott en stor, oföränderlig tanke: att förklara hela naturen och reformera hela verlden. (402.) "Jag var alltid, men synnerligen då jag skref mina yppersta blad, rädd om mitt lif, glad att vara trygg hemma, för den höga charme, den heliga vigt, jag tyckte mitt lif hafva för Verl-- den". (403.) "Jag alltså, naturligen, ansåg mig för den förste af lefvande, ja af dödlige som varit^ (403.) — Han "kysste nästan hvar sida, i en gu- domlig rörelse af förundran," ja "tillbad kap. 2 och 3 med tårar af innerligt behag." (403.) "Tu- sende gånger tillbad jag min egen själs omätliga ömhet, kraft, ljus och storhet. Denna tillbedelse var det allraheligaste af min lycksalighet." (404.) "Jag trodde mig skrifva ädlast i verlden." (404.) — Man kan svårligen förtänka författarne till "Ljusets fiender" och "Durencran," om de, angripne af en sådan motståndare, använde ironiens och satirens
