— 2 �1 — evigt dölja sig; SkälmarDe, att deras stmid är sla- gen. Konungar och Ministrar^ för b vilka brjtalag är intet; som ideligen förfräckas på thronen,^ göra stämpel-akter, obelga folkrätt, trampa förnuftet, taga allt : Prester, 'som, krypande^ jakande, förråda Giid, Folket, sin Ed; Lärde och Snillen, som vid en vink uppo �Pra värdighet, sin åra,, natur och san- ning: alle desse lysande bofvar, som, emot sin öf- vertygelse, först göra Menskligbetens olyckor .... dem tillsäger denna Domens Bok, att skottet är laddadt, att det hämnande svärdet är osynligen öfver deras hufvud. — Efter denna Citation^ andra graden: Varning. Så Domen: Feriendus! il est ä frapper! Det ger en stor styrka, att Mensklighetens Fiender äro uppenbare; men dess Vänner osynlige. Och moraliteten af saken är dock klar. Ty då en man vågat sätta sig öfver ansvarighet, — möj- lighet att dömmas, — d. ä. öfver Mensklighet och Lagar: så är han just dermed en gudlös narr, en bof ä frapper! — Jag kallar ingen annan "bof," än den Menskligheten samgrannt, den alla Religioners Gudar så dömma, den alla nationer förbanna up- penbart. De små, vare vanlige "missdådare," äro endast en låg okynnes-fanad ; några lumpna vargar och räfvar, dem man slår när som helst. Men desse store Systemets skälmar, under hvilkas skygd dårskapen, eländet och brottet grönska, — dessa mönstra primaeva, drakar, Sphinx, HydraLemaea — mot dessa, mot Högvilldjurcn : säg! hvad är Är- lighetens lag? om ej, att dömma och slå?
