— 292 — Sammandrag allt i idecn af hämnande Gudar, som nedstigit på jorden; af Hercules med sin klubba, utgången att frälsa Menskligheten ! — Hit- tills hafva Nationerna sins emellan mördat och kri- gat (på sina Styresmäns bud): bäggesides lika då- rar och oskyldige. Nu är tid, att Mensklighetens krig utbrister: icke mot sig sjelf och sitt egna sköte, utan mot sina styrande (andlige och verlds- lige) Skälmar. Detta är Stort och Decisift! Och tillika ärligt och rättfärdigt: som förkunnadt af Jehovah. När första skräcken af denna Osynliga Makt är gifven: då låter man de "stormäktige" Dårarne accordera af med sina komedier af högfärd och vansinnigt öfvermod. Man låter dem nedstiga till den rena Menskligheten; till det simpla Majestä- tet — af Förstånd och Åra. Vilja de gå in derpå: väl! de vinna då sjelfve, med oss alla. Derefter — men småningom — brännas Stä- deme: dessa nästen för galenskapen och tyranniet, dessa yppighetens och eländets skolor; der man efter system förvandlar all jordens herrlighet och välsignelse till — en stenhop! Fiia samhällen af enskilda htishåll, — rörde dödlige, som ur det yp- piga eländets och förtryckets Babel gå ut i Natu- ren, — upplifvas efterhand; enligt Gyllne Aldrens (den primitiva verldens) förebild, på öar, i bergs- trakter, hos vildar, på köpta öde-ställen, och så vidare; under skygd af en allmän Tolerance, och milda Sekters frihet. Egentligen dock
