— 301 — lig, sä långt ifrån förnuft och heder, som den att skratta a propos af rikets nöd, — denna yrsel är alldeles ny och eder alldeles egen. Denna, M. H., väntade jag endast af en slaf, för hvilkens förne- drade själ ingenting är heligt, som lefver af lögn, och hvars geni består uti dess utförande. Eder således hade jag i ro visst lemnat åt eder egen ära, i och på hvilken ni så ofta sjelf . . . ffjort det nödvändiga, om jag ej hade fruktat att denna smuts af ert snille, kastad ut i det allmänna med så pass qvickhet, möjligen* kunde fastna på någons själ, och att han, förnedrad ned till er, derigenom kunde förloras för fäderneslandet." — Samma ton fortfar genom det öfriga, t. ex. "Ni, M. H., brukar icke begripa längre än ni kan gi^ipa, och det är visser- ligen vett nog för den, som kan hoppas att alltid få lefva på nåd, i lätja, af passioner." Uppre- pande de ord, som utgjorde första anfallet emot Leopold, i "Kritik öfver Kritiker," hvilka ord han sjelf kallar "oundvikliga som ödet, genomträngande som ljungelden," tillägger författaren: "O under- bara, magiska kraft i dessa ord! Kanske skola vi på dem se krevera en dråplig rimmare, som icke mera kan på sin ära och vitterheten göra sitt nöd-- vändiga, ty han har redan gjort alU nu i första harmen." — I ett slutord till läsaren yttrar för- fattaren om sina begge berömda motståndare: "Den vittré fiende, jag hittills haft, hade lärt, om inga ridderliga lagar, åtminstone någon konst i kriga. Detta gaf ett slags menskligt och äfven gladt ut- seende åt vår fejd. Han förekastade alltid mig
