— 313 — Öfverhufvud måste erkänna �, att Thorllds anhän- gare voro starkare i välmening än i begrepp/**) En ännu icke fullt utredd fråga är den om förhållandet emellan Reuterholm och Thorild. Får man tro underståthållaren Liljensparres be- rättelse (hvaraf Atterbom äfven lemnar utdrag), så var republikanen besoldad af aristokraten, hvars afsigt denna tid skulle varit Verkliggörandet af den under Gustafs hela regering bearbetade plan att återinföra 1720 års regeringsform. Enligt Liljen- sparres uppgift, hade hertigen begagnat sig af Reuterholms inträffade sjukdom, för att utfärda egenhändig befallning till riksdrotsen att lagfora Thorild för hans skrift "Ärligheten," om hvilken Atterbom yttrar, att den icke i uttrycken, men i tonens öfverspänning steg "till ett larmdän, som, just under tidskiftet af franska revolutionens gräs- ligaste yrsel, ljöd som ett efterdön af den jakobin- ska stormklockan.*' **) Atterbom anser säkert, att LiLJEXSPARRE intet förtäljt, hvarom han ej var är- ligt öfvertygad. "Han tycks (fortfar Atterbom) hafva på fullt allvar trott på någon plan till sven- ska statsskickets omhvälfning, hvarvid Reuterholm ämnat begagna Nordensköld, Philipson, Thorild med flera författare af samma riktning, som verk- tyg. — Föga troligt är, att den adelsstolte Reu- terholm skulle önskat — och det ännu vid slutet af 1792 — en oniskapning af Sveriges statsför-
- ) Siare och Skalder, V: 94, 95.
••) Ders. s. 78.
