— 334 — åtskiljande karakter, så val af styl och snille som af tid och folkslag/' — Har något mer träffiinde blifvit sagdt, äfven i våra dagar, rörande sättet att återgifva de gamle? — Vidkommande åter de olika fördelarne hos den metriska och den rimmade ver- sen, erkänner Leopold den förras företräde, eme- dan den, till följd af den lyckligaste blandning af stafvelsemått och frihet från rimtvånget, satte skal- den i fullkomlig besittning af språkets alla till- gångar och gjorde alla ord metriskt brukbara, hvil- ket icke är händelsen inom de rimmade vers^ arterna, der, såsom han så träffande säger, ofta ^'rimmet drar uttrycket långt ifrån föremålet, och ^stafvelsemåttens beständiga enformighet gör nästan alla ord af annat stafvelsemått obrukliga, och be- röfvar skalden derigenom ofta de nödvändigaste och mest målande." Särskildt anklagar han för denna enformighet alexandrinen, som man påstått att han företrädesvis förgudade. Leopolds berömmande anmälan af Regnébs verslära är måhända, näst Kellgrens sköna dikt- prof i orimmad form, det första stora steg till den metriska diktens burskap hos oss. Leopold föresåg, att det endast långsamt kunde vinnas, till följd dels af vanan vid den rimmade versens har- moniska behag, dels af de misslyckade försök med den metriska, som då hos oss ägt rum. Den fram- gång, hvarmed man lyckats i tyskan införa de gamles versarter, och de omnämnda herrliga prof af Kellgren, läto dock förmoda, att "vårt språk skulle äga en lika, om ej större lämplighet." Da
