— 336 — ^eoftkap. hvari den moderna skaldekonsten är, af flera orsaker, långt ifrån att likna eller ens kuniia likna den* Det har varit en temmeligt allmän tanke, att vi till ifventyrs torde äga af naturen en kallare, svagare bildningsgåfva ån de gamle, derför att vår skaldekonst vanligen uppehåller sig mera vid tankens och känslans inre betraktelser, än vid ögats yttre, synbara foremål, och tecknar de senare merendels med vida mindre fullkom- lighet. Kan hända har man ej nog betänkt, huru mycket blotta mekaniska olikheten emellan de gam- les versarter och våra nyare måst bidraga till denna skiljaktighet af poetisk styL Ty då nästan hvart enda slag af deras versifikation genom den lyckligaste blandning af olika stafvelsemått satte skalden i fullkomlig disposition af hela deras rika språk, och gjorde alla ord för honom metriskt bruk- bara, skulle han derigenom nödvändigt lättare upp- nå sanningen, fullkomligheten i allt slags natur- målning, lägre eller högre. Mycket annorlunda förhåller det sig med våra moderna versarter, hvar- est, utom rimmet, som nästan alltid drar uttryc- ket långt ifrån det sinnliga föremålet, äfven staf- velsemåttens beständiga enformighet gör nästan alla ord af andra stafvelsemått obrukliga, och beröfvar skalden derigenom ofta de nödvändigaste och mest målande. Vår alexandrin, till ex., som består från början till slut af idel jamber, är ett bevis härpå, och mau kunde anföra så många, som vi äga versarter. Svårigheten, ofta omöjligbeten, som deraf uppkommer, att i modern poesi med full-
