— SS9 — Dei är tvifvehutan en sanmng, att mad läder eH öfversättning från äldre skalder egenteligen min^^ dre för att behaga � af ett vackert modernt poemv Ukt alla öfriga af det slaget, än for att lära känna den gamle skalden, till sin åtskiljande karakter, så väl af styl odi snille, som af tid och folkslag Författaren fordrar derför med billighet att denna åtskiljande prägel, denna karakter af originalet, skall äfven bibehållas i öfversättningen. Men han tror tillika att detta vilkor svårligen låter, i våra moderna versarter, uppfylla sig. Till stöd för denna mening visar han, huru de, som bland an^ dra nationer som bäst lyckats att i modernt språk Nersätta forntidens skalder, varit jäst de, som äfven bibehållit deras egna metriska versarter. Ef** ter att hafva vederlagt det inkast, som häremot sökes i rimmets påstådda nödvändighet, eller åt- minstone i vanan dervid, kommer författaren till det större, som blifvit hemtadt från språkens olika mekanism, om omöjligheten att i våra nyare språk öfverföra de prosodiska lagar, som utgjorde musi^ ken af de gamla. Hans mening derom är den, att i våra moderna poemer, gjorda för att upplä- sas, och icke att blifva sungna som de gamles, an- kommer det musikaliska behaget egenteligen mera på en riktig känsla af accenten, och ordens rätta ställning derefter, än på hvad man i de gamla språken kallade qvantitet, och som der iakttogs, äfven med uppoflFirande af accentens fordringar. Författaren visar dernäst, att Tyskarne, som i sitt språk öfverfört nästan alla de gamles versarter,.
