— 840 — dervid följt denna princip, och att under samma yilkor äfven vårt språk skulle äga dertill en lika, om ej större lämplighets Några sådana försök af Kellgren och andra, lemna författaren anledning till denna förmodan, hvilken snart, genom egna undersökningar af språket och dess ljudlagar, går hos honom öfver till fullkomlig öfvertygelse. Hela byggnaden af denna prosodiska lära grundas af författaren på undersökningen af accenterna och af de ljudlagar för den metriska versen, som deraf uppkomma. Den är noggrann och upplysande för dem som vilja närmare känna, så väl alla de gamles versarter, som mekanismen af vårt språk, och de Ijudvexlingar hvaraf det är antagligt. Men då en vidare redogörelse derför skulle antingen upptaga för mycket rum eller lemna läsaren en* dast ofullständiga begrepp, åtnöjer recensenten sig att i detta afsecnde som i andra hänvisa till sjelfva afhandlingen, hvilken af författaren slutligen rik- tas med ett tillägg af anmärkningar, som icke lä- sas utan nöje och undervisning. De skalder, af hvilka öfversättaren lemnar oss närvarande profstycken, äro, — Grekiska: Ho- MERus, Sappho, Anakreon, Theokritus, Bion och MosKus, MusiEUS; — Latinska: Catullus, Virgilius, TiBULLUS, Propertius, Horatius, Ovidius. Framför öfversåttningama från hvardera bifogas en kort un- derrättelse om poetens person, fädernesland, öden, med hvad öfrigt som räknas hörande till den litte- rära kännedomen deraf. Att ej för bokens fram- deles läsare borttaga för mycket af nyheten, vill
