— 358 — för allmänheten bekanta. Det är tydligen på Leo- polds granskning af sången öfver Creutz som Fran- zén syftar, då han, i en af sina sånger till Leo- pold, yttrar, om dennes sätt att göra rättvisa åt det nya i vitterheten, de vackra ord, som ofvan (sid. 203) blifvit anförda. I de bref, hvilka Franzén tillskrcf Leopold ef- ter högtidsdagen 1797, erkänner han med den var- maste tacksamhet, huru denne sökt framställa icke blott sången öfver Creutz, men alla Franzéns öf- riga dikter **i den vackraste dag och skänka mig en ära, den jag hvarken förut kunde hoppas att vinna, eller hädanefter kan hoppas att förhöja/* Han kallar Leopold "kungen i vår vitterhet**; han anser honom såsom sin beskyddare, sin välgörare, sin vän, och då han tvekar, om han bör fullfölja den vittra banan, är det hos Leopold han söker uppmuntran och tröst, samt tillägger: **På den han, jag med vacklande gång beträder, har jag lagt i förvar den tanken, att jag vid mina första steg blifvit uppmuntrad af Kellgren och vid de senare af Leopold." — Läsaren finner i de uti bilagan 9 meddelta bref förhållandet emellan de begge skal- derna lagdt i det fullkomligaste ljus. Att den Franzénska lyrans omstämning för någon tid, från den romantiska till den didaktiska tonarten, icke tillkommit genom Akademiens eller Leopolds inflytande, utan ägt sin grund i skal- dens bildningsgång, särskildt i hans filosofiska stu- dier, vitsordar äfven den minnestecknare, som bland
