— 361 — pold (såsom fru Lenngrens uttryck är) och fram- härdar Titrs ödmjukaste tjenare Fbanz M. Franzén/' 2. Stockholm d. 28 dec. 1797 skrifver Fean- zén: "Innan jag med mycken smärta förnam, att hr kongl. sekreteraren yttrat missnöje öfver mitt uppförande emot sig, fann jag sjelf, att jag borde synas otacksam, då jag tycktes hålla mig undan min välgörares ögon. Men jag bedyrar heligt, att blott en tillfällighet vållat detta sken af otack- samhet, och att mitt hjerta är alldeles oskyl- digt deri. Dagen efter Svenska Akademiens högtidsdag sökte jag Tit. på förmiddagen, för att erkänna — icke med ord, dem finner jag sällan då de behöf- vas — utan med en stum vördnad, min förbin- delse hos hr kongl. sekr. för dess godhet, att, oak- tadt en svag helsa, bevista högtiden och både ge- nom läsningen af mitt poem och genom ett utsökt sätt att framställa så väl detta arbete, som mina öfriga försök, i den vackraste dag, skänka mig en ära, den jag hvarken förut kunde hoppas att vinna, eller hädanefter kan hoppas att förhöja. Jag fann ej hr kongl. sekr. hemma den gången, utan nämn- de mitt namn för en piga, som torde glömt det. — Derefter sökte jag H. K. S. en gång före julhel- gen, men fann salsdörren läst och såg ingen af be- tjeningen. Sedan jag, efter helgen, i går f. m. förnyat mitt besök, fick jag händelsevis veta, att
