— 381 — så mycket som det jag nu hör om henne. Näst efter den tröst, hon sjelf ger mig i mitt hjerta � som tycks känna att hon, ehuru osynlig, icke är långt ifrån mig, och att hon hädanefter skall till- höra mig med en ännu fullkomligare och renare kärlek och att vara min skyddsängel i en högre och egentligare bemärkelse, än förut, känner jag det lindra min sorg, att hon äger en så allmän aktning, af högre så väl som lägre. — Jag hade bort börja med det, hvarmed jag slutar, att be* klaga af mitt innersta hjerta den å nyo plågande och oroande åkomman, som jag dock hoppas, ge- nom Guds nåd, ej skall medföra den rysliga olyc- kan af fortfarande döfhet. Ett så grymt öde kan icke ens naturen,*) än mindre Han, som har na- turen i sin hand, låta en man vederfaras, af hvU- ken så mycket vackert har kommit till andras både ögon och öron. Den ersättning försynen gif- vit den blinde, icke blott i hans eget minne och inbillning, utan i den omgifvelse, som, af honom upplifvad och ej mindre lärorikt än nöjsamt un- derhållen, ger honom åtminstone en liten del af det hon får, kan han icke beröfva honom förr än då han är färdig att flyttas i en högre umgänges- krets, dit han redan hör med sin inre varelse och i de ensliga stundemas tystnad. Nu först erinrar jag mig, att det är en sön- dags-morgon och att evangelium i dag berättar om den borttagne, hvilket, då det förstås symbo-
- ) Ett oläsligt ord^ men snarlikt "naturen".
