vederdelomän hafva ej tyckts inse, under hvilka tidsförhållanden desse tänkare och skalder lefde och verkade; icke velat erkänna, att om karakteren af deras vittra bildning, af kända skäl, icke ursprungligen varit mer den romerskt-klassiska än den nyromantiska, så hade den bort blifva det, emedan den förra är moder till den manliga fosterlandskänsla, den medborgaredygd, hvaraf då gjordes mer behof än af den återväckta romantikens ljufva månskensdrömmar. När hos det folk, som var och ännu till stor del är tongifvande i Europa, religionens altaren nedbrötos, kristendomen aflystes, samhällets grunder upplöstes, och omstörtnings-yran spred sig mer eller mindre till alla folk, då kunde och borde de, som ägde ordets makt, finna sig uppmanade till ett annat användande deraf, än ensamt skönhetslärans. Desse män glömde, säger man, att vitterheten, den glada vetenskapen, har sin egen bestämmelse; de hade förgätit, huru Shakspeare och Calderon diktade, huru trubadurer och minstrels sjöngo. Men då dagliga skräcktidningar kommo öfver hafvet om våldets segrar under bilans envälde; när en kamp på lif och död föregick emellan ljus och mörker, frihet och träldom, borgerlig ordning och samhälls-upplösning; när jemväl hos oss ordets män behöfde strida på en gång emot enväldet, till förmån för upplysning och
