Sida:Svenska Akademiens handlingar 1796 35.djvu/399

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har inte korrekturlästs

— 395 — ofta jag ryst Tid detta tillstånd hos andra, hvilket kan anses såsom ett slags lefvande död. Emed- lertid finner jag mig deraf ännu icke alldeles ned- tryckt. Då jag nästan alltid lefvat mindre i de yttre föremålen, genom ögon och sinnen, än inom mig sjelf, genom tanken och inbillningen � är för- ändringen för mig verkeligen mindre, än den sy- nes andra. Jag har för öfrigt så länge tänkt mig hela verldsloppet beroende af en hög moralisk sty- relse, så länge vant mig att anse det närvarande lifvet såsom endast vaggan för den högre mennisko- varelsen, att det nybuma kräkets små korta barn-* plågor icke sätta mitt sinne i särdeles uppror. Hvad jag mest saknar, det är förmågan att sjelf läsa och skrifva � och då andras biträde dervid icke kan alltid vara för hand, måste emellan sällskaps- och läsnings-timmame flera tomma stunder nöd- vändigt uppkomma. Huru skola dessa uppfyllas? Versus et ludicra tillhöra ej mera min ålder, än dans och kappränning. Mina forna spekulationer i filosofien måste då här blifva min tillflykt. Så- som gamla trogna vänner hafva de också följt mig in i den långa natten, som omger mig, och utgöra mitt käraste sällskap. Skall jag säga det? Under dessa betraktelser tyckes mig någon gång som nat- ten derigenom blef dag och mörkret ljus- Le icke åt mig, eller le fritt, blott tala ej derom för nå- gon; men mig förekommer allt mer och mer, som filosofien i allmänhet hitintills föga känt sin egen rätta natur; som den för det mesta ej varit annat än gamla barns lek, och som en verklig filosofi