frihet, och emot hotande irrläror, för att, om möjligt, häfda ett ordnadt statsskicks upprätthållande: så måste deras vitterhet antaga ett annat skaplynne, en annan ton, än den hos Romeos och Julias skald, eller den romantiska sagodiktens; den kunde icke likna trouvèrens suckan i les cours d'amour, ja icke ens sjelfva den gamla nordmannaharpan eller riddarvisan.
Ehvad man än må klandra hos den gustavianska sångarskolan, måste man medge, att den ingrep mäktigare i det allmänna lifvet hos oss, än den ny-romantiska diktkonst, hvaraf den efterträddes. Den förras samtid fordrade mindre gåfvan af nya skaldedrömmar, än den behöfde en skatt af sanning och förädling i tänkesätten. Religion och samhälle kräfde sångmöns stämma, för att tränga till folkets hjerta. Heder åt de ädle män, som icke vägrade den, om än skönare vittra lagrar kunnat brytas! Det gälde att försvara menniskorätt och menniskoväl emot fritänkeri och folkyra å ena sidan, samt emot en återgång till den förflutna tidens fördomar och mörker å den andra. Religion, upplysning och dygd voro de ämnen, som lifvade skalderna; de sökte infläta vishetsläror och ädla grundsatser i diktens alla former, i sjelfva sällskapssången. Fosterlandsvännen skall ej klandra dem. Om det är deras mod i förvillelsernas
