— 412 — som Tit. under dess lefnad älskade, beundrade och prisade, i odödliga mästerstycken. Under denna minderårighet var det en väg till lycka och för- delar, att smäda Gustaf III, eller åtminstone att glömma honom. Tit. gjorde ingendera. Chefen för hans smädare, som hacfe riksstyrelsen i sina hän- der, som utdelade pensioner, band och sysslor, ville upphöjas af Sveriges förste skald; hans hög- mod böjde sig ner ända till att anhålla om en sådan ära: Tit. förblef tyst, och inga tryckta pap- per från den tiden innehålla en rad smicker från Leopold åt Reuterholm. Icke nöjd att hölja med smuts Gustaf III:s minne, förföljde denne ilskne minister alla salig konungens vänner, störtade dem i ett djup af olyckor, försökte att tillintetgöra de- ras existens, rykte, anseende; Tit:i tillgifvenhet växte för dem i samma proportion, som förföljelsens våldsamhet. Tit. förblef oföränderligt baron Arm- felts vän, såsom han varit det under lyckligare ti- der; han deltog med den ömmaste känsla i fröken Rudenskölds olycka; han suckade öfver general Aminoffs öde, och har visat vid alla tillfällen ett nära deltagande i mitt. — I skrifter, i tal, i hela sitt uppförande har Tit. sedermera oföränderligen fortfarit att visa samma karaktersfasthet, samma tillgifvenhet för gamla vänner, samma oegennyt- tiga känsla för rätt och sannt. Mig enskildt har Tit. visat en bevågenhet, som förbinder mig till evig tacksamhet." (Ehrenström var nu i Wien tillsammans med de forna lifdömda olyckskamraterna ARMFELr och
