— 424 — 5. Den 30 juni 1809: "Herr kanslirådets kän- slofulla och högst förbindliga bref har jag bekommit. Den delikatess, som der råder, gör mig snarare förlägen i anseende till svar, än sjelfva den gene- rösa hjelp, hvilken min nöd för ögonblicket så väl tarfvade. Man behöfver ej rodna för att emottaga af den, som värdigt kan gifva. Emellertid var det ej min egentliga mening att med något anlitande om penninge-undsättning falla H. K. R:s ädelmod till last. Det var välviljan hos en tillgifven vän, revisor Stålberg, som, då han såg och ömmade min nöd, förmådde honom att så godt som mig ovetande taga detta äfven så utomordentliga som hans hjerta hedrande steg. Född med en erkän- sam själ — vore det ock för en bägare vatten räckt i behofvets stuiid af medlidandets vänliga hand — tackar jag H. K. R. högst uppriktigt så väl för gåfvan, som för sättet, hvilket förskönat henne. Nu, då jag tycker mig begynna återfå min helsa, och således är pligtig att genom eget bemödande söka min bergning, anhåller jag öd- mjukast att H. K. R. ej täcktes soUicitera någons ädelmod om vidare nödhjelp för min räkning, och det under full öfvertygelse derom, att H. K. R:s delikatess på intet sätt såras af denna bön. Men hvad jag eljest till min fördel vågar supplicera om, är H. K. R:s högst förmånliga rekommendation hos någon bokhandlare eller boktryckare, af det sista poetiska häfte jag ämnar utgifva, om möjligt vore under närvarande riksdag. H. K. R. känner en del af styckena. — Jag underkastar dem, til-
