— 430 — skäl och vapen; så att man nästan kunde säga^ att de tilltalte honom på tyska och han svarade på fransyska, under det man afhandlade svensk vitterhet. Också förklarade Tegnér, att han an- såg den fosterländska sångmöns skönhet icka vinna stort dervid, om hon aftorkade det fransyska smin- ket, för att påsätta en tysk skråpuk, i hvilket fall det förra syntes behagligare, änskönt ej inhemskt. Den så kallade klassicitetens försvarare be- gick, i vår tanke, ett väsentligt misstag genom att i den estetiska frågan inblanda den om nationali- tet i poesien, hvarom han yttrar ännu i sista stund: Att tala om nationalitet i poesien förefaller mig lika orimligt, som att tala om nationalitet hos in- terjektionerna.' Likasom en del af dessa äro och måste vara desamma i alla språk, efter de äro omedvetna uttryck af den fysiska känslans ome- delbara verkan på tal-organerna, så måste ock poe- siens mästerverk, som jag ville kalla det idealiskt skönas interjektioner, bära stämpeln af samma uni- versalitet, af samma intrycksförmåga på alla läsare af samma odlingsgrad och af samma språk-känne- dom, emedan de också på visst sätt äro lika omed- vetna uttryck af den högre känslans verksamhet. Det vore väl interessant att veta t. ex. hvari Gyl- lenborgs poem öfver Själens styrka, Kellgrens öfver Förtvijlan, Oxenstjernas öfver Hoppet, Leopolds öf- ver Vänskapen^ icke äro nationella^ och huru man hädanefter i poesien tänker intensift skilja en svensk själsstyrka, en svensk förtviflan, ett svenskt hopp^ en svensk vänskap^ från en italiensk, spansk, fransk,
