— 446 — maximer, dem man kallade popfdär filosofi (Leo- polds afhandling om Gud och odödlighet, som be- gabbades utan återvändo), utbasunades strax för ett snille, och en man af smak hette hvar och en som icke kräfde någon kraftigare själaspis, än den- na enerverande eländighet."*) Under allt detta erkände de nya konstdomarne med en älskvärd nai- vetet, att de icke ens läst de utdömda prisskrif- terna, hvarför de naturligtvis kunde dömma mer opartiskt. Det heter nemligen om Stenhammar, Blom m. fl. af de bäste, att de tyckas "vid pd- ögnande (ty att läsa slika ting vore afgrundsmar- ter) bära åtminstone den negativa förtjensten af en ren och ledig prosa, satt i rim."**) Huruvida, såsom klassicitetens försvarare påstått, denna miss- lynthet till någon del ägt sin grund i underkän- nandet af några till det vittra samfundet inlem- nade täflingsskrifter, må lemnas derhän. Otänk- bart är det icke, då man känner genus irritabile vatum, Thorilds framfart emot sällskapet Utile dulci, som ej gaf stora priset åt "Passionerna", och ännu större skalders förgrymmande öfver slika små motgångar. En glad motsats till det stränga omdömet öf- ver de gustavianska skalderna och deras ämnes- svenner lemnar den vexelbeprisning i bunden och obunden stil, under hvilken de unge lagerkrona hvarann, och hvartill synes hafva fordrats nästan
') Polyfem^ 5 samlingen, n. 31. ') Ders, n. 34.
