— 42 — aktning, jemväl af olikt tänkande, hvarföre den väldigaste kämpe, som beträd t den svenska parnas- sen, dog utan att äga en ovän. Hans karakter bar samma storhetsdrag som hans snille, — en icke alldaglig företeelse hos Apollos söner; hans enskilda personlighet liknade hans rika bildningsgåfva, hans själsegenskaper ägde ett syskontycke af Gustafs, hvarför desse ovanlige män så väl förstodo hvar- andra. Leopolds litterära bana är en fortgående afspegling af hans upphöjda karakter, derför hel- gjuten som denna, och som få hos oss det varit. Han var icke blott tänkare och skald; han var en ädel man, i ordets fulla mening, visserligen icke utan svagheter, men dessa flerfaldigt återköpta af dygder. Till de skildringar, som lemnats öfver för- fattaren, sluter sig, såsom ett fullständigande, den närvarande, hufvudsakligen egnad åt nienniskan Leo- pold, utan hvars bekantskap hans skrifter ej kun- na fullkomligt uppskattas. Det är nemligen hos honom ej alltid blott fråga om hvad han skrifvit, men hvarför han skrifvit, och man skall, med blic- ken fästad derpå, finna afsigtens ädelhet förläna en ny glans åt dikten; man skall inse och högakta de skäl, för hvilka medborgaren Leopold stundom tyckes qväfva skalden. Men Akademien har ägt ännu en anledning att återkalla hans minne. I de hittills utgifna
Sida:Svenska Akademiens handlingar 1796 35.djvu/46
Utseende