Sida:Svenska Akademiens handlingar 1796 35.djvu/465

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har inte korrekturlästs

— 461 — okänd. Men der Thäter wich, die Sitte blieb, sä- ger den tyske tänkaren vid ett likartadt tillfälle. Thorilds efterdöme, som i allt prisades, följ- des jemYäl i sättet att företrädesvis vädja till ung- domen. "Om tjugu år är Sverige vårt," yttrade Thobild till de unge. Polyferri säger: "Redan är en ganska stor del af de unge män, som stå fär- dige att från universitetet gå in i rikets em beten, eller på annat sätt komma att hafva ett visst in- flytande, bildade som vi, och skola understödja den sak vi på goda skäl börjat att försvara. Tidnin- gen förmälte, huru '*hela den nya generationen upp- växte i samma principer, och att upplösningen ej var tvifvelaktig." De, som vid ifrågavarande tid vistades vid rikets första lärosäte (ty i Lund var förhållandet helt olika), kunna nogsamt intyga, att bladet talat sannt. De förkunnade lärorna, att den gamla vitterheten var full af lättsinne och immo- ralitet, troddes af flertalet bland de unge, som svärmade för det sanna, sköna och goda. De gamle lärame bjödo förgäfves till att försvara de författare, som de lärt sig beundra; ingen ville läsa deras "tråkiga moral-predikningar" och "rim- made hustaflor," såsom de kallades. Visserligen tyckte en och annan, att om dessa poemer inne- höUo moral-sentenser på vers, så voro de ej så lättsinniga, och att om moralen, såsom det på- stods, trängt sig in i sjelfva Valerh dryckesvisor, så voro dessa ej så farliga; ja de, som läst den beprisade Schleoels Lucinda, förmente att i den gustavianska vitterheten ej fanns något mindre se-